Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lördagen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
ske gjort henne ännu lyckligare. Men så hade icke fått
ske och nu låg hon där borta, drabbad av någon grym
och bitter tillfällighet, men stum, lyckligtvis, stum.
»Han hade tårar i ögonen, då han såg på mig.» Hon
skar ut detta vittnesbörd med en pennkniv och stoppade
den lilla remsan i sin plånbok. Så stoppade hon boken
i kakelugnen och satte tändstickan till.
Det dånade i kakelugnen bakom luckorna så att hon
knappt hörde att det knackade på köksdörren. Men det
knackade om igen, och hon skyndade ut för att öppna.
Han kom ändå! Dött det som varit mellan dem? Nej,
det var starkare än döden, brottet och skammen!
Hon blev stående alldeles förstenad i köksdörren.
Lågan som flammat upp ur hjärtat sjönk lika hastigt
och bara svedan var kvar.
Gamla faster Montan hade övergivit sin telefon och
kommit själv med käpp och lykta. Då måste något
oerhört viktigt stå på, något som inte ens kunde
telefoneras om.
— Får jag inte komma in?
— Jag hade just tänkt att — gå till ro nu, sade
Regina. Att faster kommer så här sent?
— Jag har nyheter.
— Är det? Är det... slut nu?
— Nej, nej, och se inte så förskräckt ut. Du må tro,
jag har tänkt på dig hela dan, lilla barn. Men du kan
vara alldeles lugn, ingenting att oroa sig för! Fatana är
den enda, som vet någonting! Nu som förut! Och du
vet att jag är tystlåten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
