Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söndagen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Klipping kom tätt upp mot honom.
— Vågar ni säga att jag är galen va? sade han och
knöt handen under näsan på Språng.
Dagmar blev rädd. Språng smålog en smula då han
märkte att hon underskattade hans krafter.
— Var lugn, disponenten, bad hon, hör ni inte hur
mycket saktare hon andas nu?
— Gud vare lov! sade Klipping och glömde
brottslingar och brott. Ta reda på Sjang!
Sköterskan sändes upp till stora huset och strax
därpå kom en underlig liten grupp ut därifrån.
Olga le Fort ilade först med en lycklig förväntansfull
min som om hon kallats av livet och inte av döden.
Efter henne kom Regina. Språng och Dagmar trodde
inte sina ögon. De hade inte räknat med hennes
omänskliga beslutsamhet att sköta sitt försvar i det sista.
Malte kom sist, omgiven av verkmästarn och Sjang,
han talade i en blek upphetsning som Dagmar aldrig
sett. Hon hörde honom säga: det är falskt alarm, hon
dör inte än.
— Doktorn, viskade sköterskan, och Dagmar
hoppade till, kom in ett tag, jag tycker pulsen är bättre igen.
Det var den. Dagmar hade än en gång misstagit sig
och nu måste hon strama upp sig för att gå ut och säga
de väntande det.
När hon kom på tröskeln kände hon inte igen sitt
väntrum. Det liknade plötsligt en domsal, människorna
hade omedvetet arrangerat sig så. Språng var domarn,
han satt längst upp med ryggen mot norra fönstret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
