Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söndagen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
med samma jämna och klara röst. Jag har också något
att bekänna, fortfor hon, och fick allas häpna blickar
mot sig. Jag visste om det där desperata draget
eftersom jag hade hennes förtroende och dess oförlåtligare
av mig det som jag nu måste bekänna: sista kvällen
hon levde kallade hon på mig och jag gick inte, jag
ursäktade mig med temaböcker, kanske jag har största
skulden av alla.
— Nej den har förstås jag som varken tittade in till
henne på kvällen eller morgonen, sa Sjang.
I detta ögonblick voro både Dagmar och Språng
övertygade att de haft orätt. Så talade inte verkligt skyldiga
människor! Det var inte möjligt.
Men på Malte var effekten av dessa bekännelser en
helt motsatt, de gjorde honom förvirrad och olycklig.
Åter fick han en känsla av Ullas närhet, hon sade
ingenting, endast genomträngde honom med kunskap,
därför visste han att varken Sjangs eller Reginas
bekännelser voro ärliga, ja att Reginas var avlagd i full avsikt
att förvilla. Men samtidigt sade honom hans eftertanke,
som Ulla inte rådde över, att Regina Montan inte kunde
ljuga och skylla från sig, ja att hon i sin ömtåliga
rättskänsla gjorde episoden med påringningen värre än den
var. Ur denna förvirring steg bara en enda visshet: nu
måste han bekänna själv. Det skulle gå ut över hans
och Dagmars privatliv, men det måste offras här.
— Jag har en ännu svårare bekännelse att göra, sade
han. Ulla vände sig till mig i sin sista timme... och
jag stötte bort henne, därför att...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
