Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söndagen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
kondolera. Men reträtten var avskuren, ty nu syntes
Klipping i dörren. Alla mössor flögo av i ett huj, alla
beklaganden kommo av sig.
Sjang stod som fastnaglad i marken. Han kände en
sådan skräck för den tunga, tigande gestalten att han
icke kunde lyfta hand eller fot. Den svikna tilliten, det
förrådda förtroendet, den oläkliga sorgen hade lagt sitt
bann över honom.
Han var nästan tacksam mot Sofi då hon bröt
ögonblickets krampaktiga orörlighet med en from önskan
att man så småningom måtte få se vad som var Guds
mening också med detta.
Klipping tystade henne med en höjning av handen.
— Gå hem och hämta hennes brudklänning, sade han.
Sofi neg och gick med detsamma, men Sjang rusade
bort, ner genom trädgården, genom vändkorset och
försvann bakom Crusimontans kulle. Groteskt, groteskt,
groteskt... Efter en stund hörde han sin fars röst:
Sjang, kom in och se henne! Han hörde att både
styvmodern och kyrkoherden sökte honom, men gömde sig
bara bättre då.
När Dagmar kom in i sitt mottagningsrum för att göra
en anteckning om dödsfallet satt Språng i hennes stol.
Med en gest bjöd han henne att sitta ner som patient.
— Nu tänker jag ordinera för doktorn, sade han. Han
vågade det, ty hon såg inte alls ut som en doktor nu
när hon fått av den vita rocken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
