Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efteråt - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
Den enkla lilla kistan av naken furu bars utan
ansträngning av sex snickare. De tyckte de kunde burit
den ända fram, men vid bron över Smedjebäcken stod
nästa lag och väntade dem.
Det var detta byte som besegrade de närvarande.
»Och han rörde vid båren och de som buro stannade»,
viskade Olge le Fort till Malte som gick bredvid henne
bakom kistan.
Albär Fristedt, som inte fick bära för sin hand, gick
bland de sista i den långa processionen. Han fick
tårarna i ögonen över Ulla som han älskat och förlorat.
»Tänk att hon var din syster», sade han till Ullastina
som en tafatt förklaring, vilken hon heller inte trodde på.
Sjang var inte med i processionen som många redan
konstaterat, men han väntade nära graven, till hälften
skymd av en stor alm. Dagmar som stod nere vid
stenmuren kunde se hans silhuett orörlig som en gravvård.
Framme vid graven stod den lilla skolbamskören
oroligt viskande och trampande, väntande att få sjunga:
»Vad ljus över griften». Det var omöjligt att se den nya
lärarinnan utan att tänka på den gamla man kört bort.
Dagmar hade inte sinne för uppståndelsepsalmer vid
en grav, hon tyckte synd både om dem som ville tro
och inte kunde och om dem som ville slippa tro på livet
efter döden men måste ändå. Men denna eftermiddag
låg verkligen ett underbart ljus över griften, hela
Gun-nen var ett guldhav av outhärdlig glans.
Vad ljus över griften, han lever o fröjd, svåra orolig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
