Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
livad han skulle ha pengarne till, talade han inte
om, ty det kunde ju ändå ingen därinne förstå,
dpt där om stugan och potatislandet och Pontus.
När Lill-Anders slutat, gjorde domaren en sista
fråga:
"Du erkänner således, att du skrifvit det här
testamentet för att få pengarna efter Anders
Gustaf Jonsson?"
"Ja."
Domaren gjorde ett tecken.
Salen utrymdes, medan nämnden öfverlade.
Det blef ingen lång debatt. Saken var tydlig
och klar. Åklagaren hade redan förut yrkat
ansvar å Lill-Anders för testamentsförfalskning, och
nämndemännen gjorde ingen invändning i sak.
Endast en af dem, en storbonde i närheten af
Stångby, försökte med en svag antydan om, att
pojken bara var ett barn och kanske för resten
mindre vetande. Men det slogs genast till
marken af en f. d. riksdagsman, som påpekade,
hvil-ken slughet pojken visat genom att inte anförtro
sig till någon. Just däri såg man den rätta
brottslingstypen, som, om han ostraffad finge
utveckla sig, skulle blifva en verklig fara för
samhället. Ingen skulle försöka inbilla honom, att
den där pojken var menlös. Tvärtom, det var
en riktig rackarpojke, som till och med bestämdt
varit med och stulit äpplen hos honom. Och
hvarken far eller mor hade pojkrackarn. Önskade
man kanske, att pojken skulle komma på en
vårdanstalt och få äta smörgåsar och lapa mjölk
och smörja sig. Så -nämndemännen skulle få
Ernst Bidring: Vilsna vandrare. V 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
