Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En efter en åkte de i en lång rad, och när
den första af dem böjde af om sista bergsknallen
och satte kurs mot det svarta huset vid sjökanten,
smet vargen i väg bort genom natten som en
pil.
Den först anlände skidåkaren stötte stafven i
snön bredvid lapp vistet, snörde af sig skidorna
och slängde sin tunga konte framför sig. De
följande männen gjorde likadant, och snart stodo
de alla fem omkring vistet med skidstafvarne
nedstuckna i snön.
För två dagar tillbaka hade fyra af dem
kommit till Kvikkjokk, fyra finnar, som skulle
öfver till Sulitelma, alla med kontar på ryggen
och knifvar vid sidan. I Kvikkjokk hade de
tagit Per Jakob till vägvisare, och nu hade de
fem man högt äntligen nått Tarraluoppal. En
dag hade de måst ligga stilla för dimman, och
sedan blefvo de tvungna att böja af från den
raka vägen till Sulitelma och i stället följa
Tarrajokks dalgång, då snön var för lös uppe på
fjället.
Per Jakob låg på knä och krafsade undan
snön för att göra eld. De andra bröto af
videgrenarne, som stucko upp öfverallt, medan Per
Jakob stack näfverbitarne han hade i konten in
bland ripriset och videt och tände på.
Det var ett ruskigt sällskap han råkat i, Per
Jakob. Vid ett lappviste förut hade de brutit
sig in och saklöst stulit fjällapparnes höst- och
vårföda. Han hade hotat att lämna dem, men
det halp inte. De hade packat ränslarne fulla ändå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
