Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den slocknande gula fläcken och kretsade med
hungrigt gap och lystna ögon omkring den, tills
han ändtligen vågade sig fram och tog
kvarlefvorna af renbogarne i besittning.
Finnarne rände så fort de kunde. Ingen af
dem gjorde sig egentligen reda för hvad han ville,
men ju längre de höllo på och frasade framåt
genom mörkret, desto mer förgick deras första
oklara tanke att få fatt i Per Jakob, och inom
kort stannade den första af dem och hejdade
den andre, just som en vindstöt af den annalkande
snöstormen kom stönande in under fjället. Medan
vindstötarne suckade kring dem i mörkret, höllo
männen rådplägning. Den ena efter den andra
kom med sitt förslag, men de slopades alla. Att
återvända till Kvikkjokk var icke att tänka på,
ty där hade naturligtvis Per Jakob bådat upp
folk, och där kanske det skulle gå alltför hett
till, om de väl kunde taga sig fram dit.
Taga sig fram — det var just knuten. Ingen
af dem kände vägen — lika godt var det att på
egen hand försöka taga sig öfver till grufvorna
i Sulitelma. Och det skulle nog gå, det kände
de med sig, ty så mycken fantasi hade
brännvinsruset ännu lämnat kvar i deras hjärnor. För
resten, om de inte skulle lyckas, hvad gjorde det
dem? De voro hemlösa, vinddrifna uslingar utan
hustrur och barn.
Bah! det skulle nog gå som en dans. De voro
ju starka grofva karlar alla fyra, och de där fattiga
sex, sju milen öfver fjällen skulle de nog klara,
bara vädret höll sig någorlunda hyggligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
