Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖSTNATTEN föll som ett svart flor öfve?
de sista kobbarna, där salarna sökt nattsten
och hvarifrån de ropade till hvarandra med
drunknandes röster. Dyningen gick mjuk och
lång genom mörkret och smackade belåtet mot
skären och tackade för god hjälp vid sista stormen
och klappade de glattslipade hällarna med våta
händer. De hade gjort ett godt stycke arbete
tillsammans. Nu var allt snyggt och fint igen.
Briggen ute vid Abäran hade de gnagt sönder,
och barken vid Branten sjönk förra veckan.
Dyningen slickade i sin tacksamhet så långt
upp på skären att de sömniga trutarna lyfte.
Vesterberg hörde fåglarna väsnas och stannade
rodden.
Han lyssnade efter årslag, men hörde endast
dropparna falla från sina egna årblad.
Han försökte tränga igenom mörkret, och då
skymtade han Lillöns konturer helt svagt i söder.
Han tog kurs efter fyrens rödhvita blänk och
rodde igen, tröstande sig med att ingen var ute
så långt till hafs, allraminst i samma ärende som
han.
Vesterberg tänkte på lotsens ord - "hon var
lastad med mannagryn och silfvertackor."
Mannagrynen kunde gärna få vara men
silfver-tackorna skulle han inte ha någonting emot att
Ernst Didring: Vilsna randrare. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
