Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
något ute på åkern och i så fall ingen verklig
fara förefanns, eftersom endast han själf kände
märkena och djupet och af ståndet mellan
groparna.
Han lugnade sig ända därhän, att han kunde
storskratta, när vårarbetet började och man
frågade honom hur han trodde, att
strömningsgödningen skulle verka. Roligast fick han, när den
ena efter den andra af byns starka karlar erbjöd
sig att för ingenting, utan den ringaste
ersättning, naturligtvis bara af intresse för saken, plöja
hans åker.
Mest log han åt att i verkligheten skulle hvem
som helst af dem gjort precis detsamma som han,
om de kunnat. Det var inte tjufveriet de
fördömde, nej, endast att hån var tjufven. Det gaf
honom en viss salig tröst att icke vara sämre än
andra, icke stående på en lägre, mer
brottslig-grad än deras egen. Därför nyttjade han också
de starka karlarna till deras sista svettdroppe, så
att han till slut hade sin åker plöjd, sådd öch
harfvad så finfin som den allra läckraste
trädgårdssäng.
Han började bli öfvermodig, ty nu visste han
att ingen utom han själf kunde rota i åkern
förrän det blef höst igen. Han talade om att
hafren skulle bära silfverax och att den kloke
behärskade världen.
Folket förstod honom inte. De ville så gärna
tro illa om honom, emedan han var den klokaste
af dem, men när ingen människa var i stånd att
få fatt i något bevis på att Vesterberg gräft ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
