Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ti
ut och lotsa. Man skrattar åt mig. Jag ser
visst underlig ut. Jag skrattar också för att
vilseleda dem och går igen.
Där är mitt hem. Där är min kvinna.
Jag-står på tröskeln, sedan jag ljudlöst öppnat dörren.
Jag bränner min hand på kopparvredet. Det är
visst rysligt kallt. Jag fryser så jag skakar.
Hon hör mig.
Hon vänder sig om. Hon har ett barn vid
sitt bröst.
Hon stirrar på mig som man brukar se på
dem, som man aldrig trott sig få se mer. Så
rör hon läpparne som om hon ville säga något
och faller omkull.
Jag tar barnet. Det har blåa ögon, och jag
jollrar med det.
Min kvinna ligger så stilla, så stilla.
Allting-är så stilla, blir- så stilla. Här är mitt hem.
Där står skonaren jag tacklade som pojke, med
fars bästa tjärgarn och handelsmans fiimste
mes-singstråd och mors hvitaste linne. Spelet af
grönmålad ek står som förr med spakarne isatta
och hackbrädet är ännu skinande hvitt, men
rattens stålstroppar ha rostat bruna.
Där hänger gudungen jag sköt
Trefaldighets-morgonen, när han sträckte i vårens
kärleksglädje öfver Storklabben och letade efter sin
maka, söm simmade bland vettarne i den första
dagbräckningens ljus af rosor och silfver. Han
är dammig, gudungen, men ullmjuk är ännu hans
fjäder. Jag stryker den öfver ryggen. Du var
lycklig, som fick dö i den första kärleken!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
