Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
stänkfråga föll huruvida det skulle blifva krig.
Blåjackorna grinade och svarade, att eskadern låg
fullt klar för hvad som helst.
Blickarne sökte ut till fartygen. Masterna stodo
sotsvarta mot himlen.
Allt det där gaf ett säreget intresse åt
stämningen. Flickorna tyckte det kändes så innerligt
ljuft att dansa med fosterlandets försvarare.
Blåjackorna togo hvad som gafs, medan tid var att
taga. Kanske redan i morgon -.
Mässingseptetten hade gått och Ensam-Johan
spelade fiol i stället. Han kved och kvidde,
gned och gnidde, och ena foten stampade takten
i klippan. Och med fiolen kom det mer nigning
och mjukhet i de dansandes rörelser. Kjolarne
svängde smidigare, och armarna famnade
hvar-andra fastare.
Den store och den lille pröfvade lyckan igen,
men nu kommo de ingenhvart. De kretsade rundt
på samma punkt. De tordes icke annat. Jorden
gungade under deras fötter.
"Nu går jag, Strand", sade den lille.
Strand blef ensam. Han tornade emot de
dansande, fick en knuff här och ett ord där. Men
han log godmodigt och skrattade förnöjd. Han
hurrade ensam, hurrade af idel lycka och
välmåga. Hvad gjorde det att jorden rörde sig?
Det var lifvadt alltsammans.
Gästgifvaren fick fatt på honom och trakterade
med mera öl. Gästgifvaren pratade storpolitik
med honom och försökte locka ur honom
hemligheten om eskadern. Men Strand, som ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
