Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bästa lorder". Fridolin Perren kunde ju bära
matsäcken. Jaså, de ville bära den själf?
Alldeles som de önskade, alldeles —
En halftimme efter Perren gåfvo sig de tre
engelsmännen af.
I gryningen skymtade de honom framför sig
så pass tydligt att de kunde följa honom.
När ridvägen tog slut, spände de sig fast i
det medhafda tåget, sedan de ordentligt mätt ut
af ståndet mellan sig. Den äldste, som var lättast,
gick först. Sist gick den tyngste för att vid
behof kunna ta spjärn.
De hade tjocka, storrutiga strumpor, knäbyxor,
alpskor, och ishackor.
De vandrade långsamt framåt, uppåt och nedåt
utan att se sig om, vandrade som förvisade ryssar
hopbundna, utan att idas se den eviga snön blöda
i solnedgången eller isklyftorna skimra i smaragd
som ett klufvet haf.
De höllo bara utkik efter mannen långt
framför dem.
Ibland var han försvunnen långa stunder och
då kom det liksom mera lif i dem, men så fort
de hade honom inom synhåll återtogo de sitt
likgiltiga utseende och den trälande lunken. Piporna
hängde utsugna i mungiporna. Det enda ljud,
som hördes, var fottrampet och skornas krasande
i isen och klunkandet af vinbuteljen i ränseln.
De stannade, ty mannen framför dem hade
stannat.
Fridolin Perren skådade sig omkring. Hans
skarpa blick, hvässad af alpernas glasklara luft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
