Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GRANÖPRÄSTEN låg på sitt yttersta.
I två dygn hade nordosten blåst och stormat.
Hafvet gick i jättevågor, och isgången satte
in i sundet upp mot prästgården så den låg där
omgärdad med en gördel af is. Om dagarne var
gördeln lifsgrön, om nätterna dödsgrå, alltid
oöfverskridlig.
Det var som den ville stänga någon inne, som
längtade ut.
Granöprästen låg på sitt yttersta.
Han låg med halföppna ögon och andades tungt.
Någonting sörplade inom honom för hvart andedrag,
och munnen höll han öppen som han inte
kunde få nog med luft.
"Kan vi inte göra något?" frågade hustrun
doktorn.
Han skakade på hufvudet. Han orkade inte
längre svara på samma fråga. Han var trött och
utledsen öfver att ha blifvit afstängd från
fastlandet genom stormen, och väl för hundrade gången
bannade han sitt goda hjärta, som förledt honom
att fara till prästens sjukläger. Han gäspade, reste
sig och gick in i rummet bredvid för att sofva.
Gubben skulle kanske lefva öfver natten.
Prästen rörde på sig.
"Ivar," frågade hustrun och böjde sig öfver
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
