Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Vi drefvo omkring på bygden, du och jag
och barnen och lefde af barmhärtiga människor.
Men man hvisslade åt oss ibland och skrek:
’be till gud bara, så hjälper han nog!’ – Hån är
något förfärligt, Anna! I synnerhet när man
inte kan svara.
Du klagade aldrig, men jag såg på dig att du
led. Och lidandet gjorde oss bittra och hårda
mot hvarann. Jag satt mången gång och tittade
på dig i smyg och förstod hvart din längtan gick.
Till rosorna, Anna – jo, jag vet det. Men
det var inte mitt fel odeladt, Anna, det var tidens.
En sådan som jag har ingenting här att göra,
ingenting att beställa i denna snöda, vinningslystna
och maktsjuka värld, där man sträfvar efter
penningen, icke som medel utan som mål, och
där individerna krafla om hvarann för att komma
öfverst bara för att vara öfverst och gå på andras
ryggar och njuta af lifvets läckerheter.
Lugn, Anna lilla, nu kommer det strax.
Kommer du ihåg, att jag midt i vår värsta nöd
for bort för att skaffa hjälp?"
"Du for till Uppsala?"
"Ja, och jag kom igen med pengar."
"Som du fått låna af Palmgren. Han var en
god man."
"Det var han. Men hvad du icke vet det är,
att jag gjorde ett löfte vid lånets lämnande.
Inte bara det att han skulle ha igen dem, det
var ju naturligt, men att jag skulle gå upp till
ärkebiskopen och förklara alltsammans och bedja
om nåd och tillgift."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
