Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jaha, nog är det mer än tusen hästar jag valt ut
och ridit in. Jag har tämt vilddjur till exempel som
brukade ställa sig rätt i vädret och sen kasta sig
baklänges, så att ryttaren fick bröstet krossat av
sadelbågen, men det var inte en som betedde sig så med mig.
— Hur bar ni er åt då?
— Jag... jag har helt enkelt av naturen fått en
särskild begåvning för den saken. Jag springer upp
på hästryggen, och innan hästen fått tid att sansa sig,
hugger jag honom med vänstra handen i örat allt vad
jag orkar och vrider, och så skär jag tänderna och
med högra handen slår jag honom i skallen mellan
öronen, så att ibland kom det till och med ut hjärna
med blodet i näsborrarna på honom — och då blev
han sedig.
— Och sedan?
— Sedan stiger jag av och synar honom och låter
honom syna mig riktigt grundligt, så att han skall ha
mitt utseende väl i minnet, och sen sätter jag mig upp
igen och börjar rida.
— Och efter det blir hästen lydig?
— Ja, det blir han, för en häst är ett klokt djur,
han känner vad det är för en som har hand om honom
och vad han vill ha honom till. Mig till exempel tyckte
alla hästar om av den anledningen att de förstod mig.
På cirkus i Moskva fanns det en häst som inga
ryttare hade några händer med, och han lärde sig, den
besten, ett maner att bita ryttarna i knäna. Han högg
tag med tänderna och knäckte hela knäskålen. Det var
många som han fördärvade. Just vid den tiden kom
engelsmannen Rarey till Moskva — dressörernas furste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
