- Project Runeberg -  Den förtrollade vandringsmannen /
24

(1929) [MARC] Author: Nikolaj Leskov Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ja det var något rent hisnesamt. Någon trötthet visste
de aldrig av. Att springa åttio, ja hundra eller
hundrafemton verst hemifrån till Orlo eller tillbaka i samma
fart hela vägen och utan att vila, det var ett
ingenting för dem. När det bar i väg med dem hann man
inte blinka, förrän de redan var långt förbi.

Då jag kom upp i förridarsadeln var jag inte mer
än elva år och en röst hade jag just sådan som
förridarna på adelsgårdar skulle ha efter den tidens mod,
så gäll och klar och så uthållig att jag kunde skrika
"dddidi-i i-ttti-o-o" en halvtimme i sträck. Men mina
kroppskrafter var ännu inte stora, så längre färder
hade jag svårt att stå ut med och ännu bands jag vid
hästen, det vill säga i sadeln, och surrades fast med
remmar så att jag omöjligt kunde falla av. Halvt
ihjälbultad blev man, och mer än en gång hände det
att man domnade av och miste sansen, men man satt
där man satt på hästryggen och efter en stund
kvicknade man till igen. Ja det var ingen lindrig syssla,
ibland hade man flera sådana där omskiften och
svimmade och kvicknade till ömsom, och när man väl kom
hem fick de skära loss en och man var som död och
de lade en och lät en lukta på pepparrot. Men sedan
vande man sig och alltihop det där blev som ett
ingenting för en. Man satt där och bara lurade på att få ge
någon mötande musjik ett ordentligt piskrapp över
ryggen. Det är ett streck som förridarna är kända för.

En dag var vi ute och körde greven, han skulle
sta och hälsa på. Det var på sommarn och vackert
väder och greven åkte i öppen kalesch och bredvid sig
hade han sin hund och far körde fyrspannet och jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vandring/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free