- Project Runeberg -  Den förtrollade vandringsmannen /
25

(1929) [MARC] Author: Nikolaj Leskov Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

satt framför och gastade. Vi hade just vikit av från
stora vägen och in på en biväg som är en femton
verst lång och för till ett kloster, kallat P. Munkarna
hade anlagt den där vägen för att det skulle vara
mera lockande för folk att fara till dem. Och tror jag
det var en skillnad — kronans väg den var smutsig
och full med buskar, ogräs och trädrötter, men
munkarnas väg den var fin och sopad och på ömse sidor
växte planterade björkar och hela luften doftade av
deras grönska och en vidsträckt utsikt över fälten
hade man. Med ett ord, det var så skönt så man just
kunde ha velat skrika, men här, på den här lilla
bivägen, hade jag ju ingenting att skrika för, så jag
måste hålla mig tyst. Men bäst det var — vi hade en
tre, fyra verst kvar till klostret och vägen bar just
litet utför — fick jag se en liten prick framför mig...
något kröp fram på vägen som en igelkott. Jag blev
glad åt anledningen och satte i av alla krafter:
ddd-i-i-it-t-t-i-o-o, och en hel verst höll jag på och blev
så het att när vi kom närmare parvagnen jag skrek åt
reste jag mig i stigbyglarna. Då fick jag se att en karl
låg på höet i vagnen, och som han antagligen hade det
skönt i friska luften och solgasset, så sov han i
allsköns lugn med ryggen i vädret och armarna
utsträckta som om han omfamnat vagnen.

Den han skulle inte vika ur vägen, det kunde jag se,
så jag styrde åt sidan, och när jag kommit i jämbredd
med honom så började jag för första gången gnissla
med tänderna, och alltjämt stående i stigbyglarna lade
jag av alla krafter till honom över ryggen med
knutpiskan. Hans hästar till att sätta av utför backen och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vandring/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free