- Project Runeberg -  Den förtrollade vandringsmannen /
34

(1929) [MARC] Author: Nikolaj Leskov Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

andades han inte längre. Ett sådant elände! Jag värmde
honom i händerna, jag andades på honom, försökte på
alla vis få liv i honom — nej, han var slut och därmed
jämnt. Jag blev rasande och tog och slängde ut honom
genom fönstret. Det fanns i alla fall en till kvar i boet.
Men den döda ungen kom en vit katta och högg sig och
kilade i väg med. Jag lade noga märke till att kattan
var vit, helvit, och hade en svart plätt på huvudet
just som en mössa. Nå frid med henne, tänker jag,
hon må gärna äta upp honom. Men bäst jag låg och
sov sen på natten fick jag höra hur duvhanen slogs
med någon uppe på hyllan ovanför min bädd. Jag
sprang upp och tittade till, det var månljust, och jag
såg att det återigen var den där vita kattan som nu
släpade i väg med min andra levande duvunge.

Vänta du, tänkte jag, och jag efter och kastade
min stövel, men den träffade inte — hon i väg med
min duvunge och åt förstås upp den. Mina duvor var
barnlösa, men de sörjde inte länge, de började kyssas
igen och återigen fick de sig ett par och återigen tog
dem den där fördömda kattan... Fåglarna vet hur
hon kunde lägga märke till allt, men en gång fick jag
se hur hon mittpå ljusa dagen återigen släpade i väg
med en duvunge, och så kvickt gick det att det var inte
värt jag försökte kasta något efter henne.

Men då beslöt jag att fånga henne och satte upp en
fälla i fönstret, så att så fort hon stack näsan dit en
natt så slog den igen om henne, och där satt hon och
jamade. Jag tog genast ut henne ur fällan, och nosen
och framtassarna stack jag ner i stövelskaftet, så att
hon inte skulle rivas, och baktassarna och svansen tog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vandring/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free