Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Volga till Ural och han själv, khan Dzjangar,
var just som en tsar på stäppen.
— Lyder inte stäppen under oss? frågade jag.
— Nej, svarade han, det vill säga den lyder under
oss, men är inte vår ändå, för ända bort till Kaspiska
havet finns bara saltfält och gräs och flygande fåglar
och tjinovniken har ingenting att ta där, och av den
anledningen är det khan Dzjangar som är herre där,
och han har sina schejker och bejker och dravischer
och ulaner, och han befaller över dem alla och de
lyder honom utan muck.
Medan jag lyssnade till hans ord såg jag hur en
tatarbängel drev fram ett vitt sto till den där khanen
och började prata en ramsa. Och khanen reste sig, tog
en piska med långt skaft och ställde sig mitt framför
stoet och sträckte fram piskan mot hennes huvud och
blev stående så. Och jag säger er för sant, just som
en majestätisk staty stod han, man kunde inte ta
ögonen ifrån honom, och det märktes strax att det var
en som kunde syna en häst ända in i märgen. Och
som jag ända från barndomen själv hade insikt i det
där facket, så märkte jag att stoet själv begrep att han
var en kännare och stod liksom på parad framför
honom: ja titta du och njut.
Ja, så där blev han stående, den där stäpptataren, och
bara såg och såg på henne och gick henne inte runt liksom
våra officerare, som i sitt fjäsk snor kring hästen som
besatta, nej han, han stod helt stilla och mönstrade, han,
och bäst det var sänkte han piskan, och så kysste han
sig själv på fingrarna: prima, prima, och så satte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
