Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag märkte hur både Baksjej Otutjev och Tjepkun
Jemgurtjejev liksom lugnade sig och slet sig ifrån
fredsmäklarna, sprang emot varann och slog varann
i händerna.
— Låt gå, sa den ene, och låt gå, sa den andre.
Och bägge två till att slänga av sig kaftaner och
besjmeter och saffianskor, och skjortorna drog de
också av, bara sina vida, randiga byxor behöll de på,
och så satte de sig ner på marken mittemot varann
som ett par stäpphöns.
Det var första gången i mitt liv jag såg något sådant
där, och jag stod där och undrade vad som skulle
bli av.
De räckte varandra vänstra handen och höll hårt
fast, sträckte ut benen, satte fotsulorna mot varann
och tog spjärn, och så skrek de: Ge hit!
Vad det var de ville ha begrep inte jag, men i
tatarflocken svarades det:
— Genast, genast.
Och så klev en gammal värdig tatar fram ur
flocken, och i handen höll han två duktiga nagajkor, och
han mätte dem i handen och visade dem för hela
publiken och Tjepkun och Baksjej. — Titta, sa han,
de är likadana.
— Likadana, skrek tatarflocken, vi ser alla att de
är ärligt gjorda, snärtarna är lika grova. Må de sätta
sig och börja.
Och Baksjej och Tjepkun upp och ville rycka till
sig var sin nagajka.
Men den värdige tataren hejdade dem med ett:
vänta! och räckte dem själv nagajkorna: den ena åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>