Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var så istadig av sig och såg jämt ut att vara
rädd för mig och kunde inte muntra upp mig på
något vis. Om det nu berodde på att hon sörjde
mannen sin eller hade något annat som låg tungt på hjärtat
— inte vet jag. Men när de märkte att jag var led på
henne kom de genast med en annan, det var en liten
flicka, väl inte mer än tretton år.
— Se här, Ivan, sa de, här har du en annan
Natasja, hon blir nog bättre.
Och jag tog henne.
— Nåå, var hon bättre? frågade åhörarna Ivan
Severjanytj.
— Ja det var hon, svarade han. Ibland åtminstone
muntrade hon upp mig, men ibland blev jag led åt
henne också för att hon var så odygdig.
— Odygdig på vad vis?
— Å, på många vis. Ibland fick hon för sig att hon
skulle hoppa upp i knäet på mig eller när jag låg och
sov sparkade hon med foten tiubetejkan[1] av huvudet
på mig så den flög långt i väg, och så storskrattade
hon. Knöt jag då nävarna åt henne, bara skrattade hon
än värre och började springa som ett skogsrå, och
hur skulle jag kunnat hinna fatt henne på alla fyra —
jag ramlade på näsan och började skratta själv.
— Så ni rakade huvudet där ute på stäppen och
bar tiubetejka?
— Jaa.
— Varför det? Ni ville väl slå an på era hustrur?
— Neej, det var mest för snygghetens skull, de har
inte bastur där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
