Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hur skulle jag kunnat det, när de varken var
döpta eller smorda med myrra?
— Men era faderskänslor?
— Vad sa?
— Är det verkligen möjligt att ni inte alls höll av
era barn, smekte ni dem aldrig?
— Smekte dem? Neej. Det förstås att satt man där
och någon kom springande fram till en, så strök man
honom väl över huvudet och sa: "gå till mor". Men
det hände sällan, för jag hade annat än dem att
tänka på.
— Hur så? Hade ni mycket att göra?
— Nej, jag hade ingenting att göra. Men jag leddes
jämt. Jag ville hem till Ryssland.
— Så inte på tio år vande ni er vid stäpperna?
— Nej, jag ville hem, jag leddes. Värst var det
om kvällarna, men för resten mittpå dagen också, när
det var vackert väder och varmt... Det är tyst i lägret,
alla tatarerna har givit sig in i tälten för hettans skull
och sover, och jag lyfter på en flik av mitt tält och
tittar ut — stäpp vart jag ser, allting likadant.
Brännhett, hemskt. Bara vidder, vidder, inget land. Det vita,
duniga borstgräset går i vågor som ett silverhav, och
med var vindfläkt kommer det en doft ifrån det. Det
luktar får, och solen bränner och bränner och det är
som om det aldrig skulle ta någon ände på något och
det inte funnes botten på tungsinnet i en... En stirrar
utan att veta vartåt, och bäst det är ser en för sig ett
kloster eller en kyrka och en minns sitt kristna land
och börjar gråta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
