Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en varit med om från barnaåren, då trycker det på
själen och pressar på levern, och en tänker på att från
all denna lyckan är en skild och på hur många år
en levat oskriftad och på att en blir lagd i graven utan
mässa, och det kommer en sådan förtvivlan över en...
Och då natten kommer kryper en helt tyst ut ur tältet
för att varken hustrur eller barn eller någon av de där
hednarackarna skall se en, och en börjar be...
och en ber och ber så att snön smälter under knäna
och där ens tårar fallit där ser en gräs på morgonen.
Berättaren tystnade och sänkte huvudet. Ingen störde
honom. Alla tycktes fyllda av vördnad för den heliga
sorg han rört vid. Men efter en minut drog Ivan
Severjanytj ett djupt, befriande andetag, han lyfte på
sin munkhätta, gjorde korstecknet och talade:
— Men Gud ske tack, det tog en ände.
Sedan vi låtit honom vila sig ännu litet dristade vi
komma med nya frågor, hur han, vår förtrollade
sagohjälte, lyckades återställa sina av det hackade
hästtaglet förstörda fötter och fly från tatarstäppen och
sina Natasjkor och Koljkor och kom att hamna i
klostret.
Ivan Severjanytj tillfredsställde vår nyfikenhet med
den oförbehållsamma öppenhet som tydligen var ett
med hans väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
