Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men så en gång fick jag höra hur tatarerna
stimmade.
— Vad är det frågan om? sa jag.
— Det är bara det, sa de, att det har kommit två
mullor ifrån dina trakter, de har ett lejdebrev från
Vite tsaren och skall vandra vida omkring och utbreda
sin tro.
Jag upp.
— Var är de? sa jag.
De pekade på en jurta, och jag gick dit de pekade.
Då jag kom fram fick jag se att där hade samlat sig
en hop scheiksadier och små sadier, imamer och
dravischer, allihop satt de med benen i kors på filtar, och
i mitten stod två främmande män; de var resklädda,
men man såg ändå att det var andans män. Mitt i den
där skocken stod de och undervisade tatarerna i
Guds ord.
Stor vart min fröjd när jag fick se ryssar, och
hjärtat skalv i mig och jag föll för deras fötter och
började snyfta. De blev också glada, och båda två
ropade de:
— Där ser ni, där ser ni hur nåden verkar, nu har
den rört en av de era och han omvänder sig från
Mohammed.
Men tatarerna svarade att det var nog ingenting som
verkade, för det där, sa de, är er egen Ivan, han är
en av de era, en ryss, bara lever i fångenskap här
hos oss.
Missionärerna blev mycket misslynta över detta. De
ville inte tro att jag var ryss, men då betygade jag
det själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
