Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men dagen därpå talades inte ett ord mer om saken.
En timme hade väl inte gått förrän han sökte upp
mig igen i en helt annan sorts humör.
— Jag får tacka er, min högst obetydlige konnässör,
sa han, att ni hade karaktär och inte gav mig pengar
till revansch.
Och så tacksam var han alltid efteråt att ifall det
hände mig något vid mina galopper, så var han i sin
tur hygglig mot mig.
— Och vad var det som hände er?
— Jag har ju förklarat för er att jag hade mina
galopper.
— Och vad menar ni med galopper?
— Jag gav mig ut och rumlade. Sedan jag lärt mig
att dricka sprit hände det mig inte att begagna starkt
dagligen, och till måttligt bruk använde jag det aldrig,
men ifall jag blev ledsen eller orolig, så fick jag en
förskräcklig begärelse till att dricka, och då gav jag
mig av och försvann för några dar. Det där kunde
komma över mig, innan jag visste ordet av. Ibland
till exempel sålde vi bort hästar, och fast de ju bara
är oskäliga kreatur, så gick en och sörjde och så tog
en till spriten. I synnerhet ifall det var någon särskilt
grann häst man gjorde sig av med, såg man jämt den
uslingen för ögonen som ett spöke så att man måste
försöka komma undan, och så smet en i väg.
— Blev ni borta länge?
— M..n..njaa... Det var ju olika det. Ibland
söp man tills man hade supit opp alla pengarna och
en antingen fick stryk av någon eller själv flög någon
i luven, andra gånger kunde det avlöpa lindrigare —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
