Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid Stallmästaregården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
världen var sannerligen inte så lätt att komma
igenom!
Solen sjönk allt djupare, kallare och kallare
blev det, och Anna kände sig mera och mera
olycklig. Då fick hon plötsligt öga på en svart
figur, som kom gående på landsvägen och styrde
emot bivägen, som leder upp till
Stallmästargården. Eljest syntes inte ett levande väsen,
så långt ögat räckte. Släden nalkades den
ensamme vandraren, som blev stående ett
ögonblick vid dikeskanten. Men vem var det? Anna
kände igen det bleka ansiktet, som vändes emot
henne. — Hon fick kusken att stanna. »Fröken
— fröken Maron», sade hon. »Det är ju fröken
Maron? Vill ni inte åka med mig. Det är
långt till staden.»
Louise Maron, ty det var verkligen hon,
förändrade inte en min. Hon varken log eller
böjde huvudet till tack, och nu såg Anna först,
hur sjuk och förtvivlad hon såg ut. Hon var
helt svartklädd, och hennes stora, mörka ögon
sågo rent av hemska ut i det vita ansiktet.
»Här är god plats», sade Anna vänligt och
visade på sätet vid sin sida. »Skynda er att
stiga upp.»
- 67 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
