- Project Runeberg -  Väninnorna. Berättelse för unga flickor /
173

(1912) [MARC] [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

aldrig så bortskämd; och dessutom är här så
egendomligt hemtrevligt. Det är bara flickor,
som passa upp, en hel härskara av vitklädda,
flickor, och man får gräsligt god mat. Utanför
på piazzan står en staty av Walter von der
Vogelweide, och mitt emot lyfter domkyrkan
sitt tak, som är lagt med orangegult och grönt
tegel. Över alla hus runt om torget sticka
bergen upp, så underligt beskyddande.

Alla människor, som skola till Italien, runt i
Tirolen eller tillbaks till norden, passera här,
så det är som en knut för hela resvärlden. —
Då jag kom ut på piazzan första morgonen
och solen sken genom lövet, var luften så ren
och välgörande och alltihop så gladt, att jag
kände mig lycklig. — Ja, vet du Louise, man
måste känna sig lycklig, när man är så ung
som jag. Inte kan man jämt gå och sörja
över en liten löjtnant 1 — Har du förresten
hört något om honom? Nej, nu ska vi gå upp
till Schloss Runkelstein. Pappa och mamma
vänta. — Auf Wiedersehen!

Din Anna.

Omfamna min älskade morfar.

Efterskrift. — Just som jag skulle skicka av
det här brevet kom ditt söta brev, som portieren

— 173 —.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:57:28 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vaninnorna/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free