Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Berlin väntade dem Louises brev, vari hon
talade om amiralens död.
Han bade varit alldeles frisk på morgonen,
ätit frukost som vanligt och därefter gått en
liten promenad i trädgården. Så hade han
ropat på Louise och bett henne ge honom
spaden. Han ville ta upp ett par plantor och
flytta dem till en annan rabatt. Louise hade
hämtat spaden åt honom och återvände till
matsalen, där hon hade litet att styra med. Då
hon åter kom ner i trädgården fann hon
amiralen sittande på en bänk under en ung lind,
som han planterat samma år han köpte huset.
Han höll i spaden, men hans huvud var
nedböjt mot bröstet.
Louise hade först trott, att han sov, men då
hon kom närmare, skrämdes hon av hans bleka
ansiktsfärg. Hon lyfte upp hans huvud och
såg då, att han var död, men ingenting i hans
ansikte talade om smärta eller kamp. Han
hade till och med ett litet leende omkring
munnen.
Allt detta var skrivet klart och tydligt utan
några utgjutelser om Louises egen sorg. På
slutet stod det endast: »Ni måtte väl kunna komma!
Jag kan inte ensam bära allt detta–-.»
- 187 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
