Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en olycksbådande krigssignal. Fram över
vattnet, som hade blivit blyfärgat, gick en
dallrande rörelse som av stor ångest, och nu bröt
hela ovädret loss. Blixtarna följde så täta på
varandra, att man inte längre kunde räkna till
något tal mellan dem och de våldsamma
åskknallarna. Samtidigt störtade regnet ner i så
häftiga strömmar, att botten av båten snart fylldes.
Himlen var så mörk och regnet föll så starkt,
att de inte kunde se kusterna, utom när blixtarna
upplyste dem ett försvinnande kort ögonblick.
Louise rodde som för livet, men det var, som
om båten inte skulle komma ur fläcken i de
upprörda vågorna.
»Låt mig taga ena årån!» ropade Anna.
De hade svårt att höra varandra genom åskans
och regnets larm. Louise skakade på huvudet.
»Du kan inte ro», sade hon bara. »Sitt du
alldeles stilla, helst i botten av båten.»
Anna kröp ihop i aktern. Hon frös, och
hennes hjärta slog av ångest. För varje
ögonblick tyckte hon, att stormen skulle kasta ikull
båten och sjön sluka upp den, och hon stängde
ögonen för att inte se. — Det föreföll henne
en oändlig tid, hon satt där, vilt gungande på
de fräsande böljorna och med regnet piskande
Väninnorna. — 241 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
