Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 X
«Den kära. engeln är lycklig som en drottning.
De hafva alla gått dit upp för att tacka Gud, och
vi vilja inte, att det skall komma någon stormby dit;
gå derför in i förmaket, så skall jag skicka ned dem
till er,’’ och med detta dunkla svar, försvann Elsa,
skrattande af hjertans grund.
Snart derefter kom Hanna, stolt bärande ett litet
flanellsbylte, som låg på en stor kudde:
Hannas ansigte var mycket allvarsamt, men hennes
ögon tindrade, och det var ett besynnerligt ljud i
hennes röst, som härledde sig från någon slags under-
tryckt rörelse.
«<Blunda och räck ut armarne," sade hon öfver-
talande.
Men Laurie skyndade sig hastigt baklänges i
ett hörn och lade med en bönfallande åtbörd händerna
på ryggen — "Nej, jag tackar, det vill jag visst icke.
Jag skulle släppa eller bryta sönder det, det är lika
säkert som ödet."
«Då skall ni inte få se er nevö,” sade Hanna
bestämdt, i det hon vände sig om, liksom för att gå.
«Jag vill! jag vill! men ni måste svara för ska-
dan, och, lydande tillsägelsen, tillslöt Laurie hjelte-
modigt sina ögon medan någonting lades på hans
armar. En skrattsalfva hördes från Hanna, Amy,
mrs March, Elsa och John, och kom honom att genast
åter öppna ögonen, och då fann han sig försedd med
två små barn, i stället för ett.
Det var intet under, att de skrattade, ty uttrycket
i hans ansigte var tillräckligt komiskt för att komma
en qväkare att kikna af skratt, då han stod der och
häpet stirrade först på de små medvetslösa oskulderna
och sedan på de muntra åskådarne med en sådan
förfäran att Hanna satte sig på golfvet och skrek.
<Vid Jupiter, det är tvillingar,” var allt hvad
han förmådde säga på en lång stund, sedan vände
han sig till fruntimmerna med en bedjande blick, som
var högst komisk att se, och sade: «Vill någon fort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
