- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
129

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

129

innerligt slutande sig intill systern började hon gråta
så förtvifladt, att Hanna blef rädd.

"Hvad är det? Skall jag gå efter mamma?"
Betty besvarade ej den första frågan. Men i mörkret
förde hon ofrivilligt den ena handen till hjertat, liksom
det onda suttit der; med den andra handen höll hon
Hanna qvar, i det hon häftigt hviskade: "Nej, nej!
gå inte efter henne! Säg ingenting till henne! Jag
blir snart bättre! Lägg dig här och stryk på mitt
hufvud. Jag skall vara så stilla och somna snart,
det kan jag försäkra dig."

Hanna lydde, men under det hennes hand sakta
strök fram och tillbaka öfver Bettys panna och våta
ögonlock, var hennes hjerta så fullt, och hon längtade
att få tala. Men så ung hon var, hade Hanna likväl
lärt sig, att det är med hjertan som med blommor,
de kunna ej behandlas våldsamt, utan måste öppna
sig af sig sjelfva, och fastän hon trodde, att hon kände
orsaken till Bettys nya onda, sade hon blott i den
ömmaste bon: "Ar det någonting, som oroar dig, lilla
kära barn?"

"Ja, Hanna!" svarade hon efter ett långt uppehåll.

"Skulle det inte vara en tröst för dig, om du
talade om det för mig?"

«Icke nu, icke ännu."

"Då vill jag inte be dig; men kom ihåg, Betty,
att mamma och Hanna alltid äro villiga att höra och
hjelpa dig, om de kunna."

"Jag vet det, och jag skall nog så småningom
tala om det."

"Ar det onda bättre nu?"

"Ack ja, mycket bättre nu. Du har en sådan
förmåga att hjelpa och trösta, Hanna."

"Försök nu att sofva, älskade; jag skall vara
qvar hos dig."

Med kind intill kind somnade de, och på morgonen
tycktes Betty vara sig fullkomligt lik igen, ty vid
aderton år värka hvarken hufvud eller hjertan länge,
och ett kärleksfullt ord kan bota de flesta krämpor,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free