- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
146

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

146

Jag satt nära dörren och höll på att sluta den
sista strumpan och försökte under tiden att förstå
hvad han sade till en ny elev, som är lika dum som
jag är. Flickan hade gått, och jag trodde, att äfven
han gjort det, efter det var så tyst; jag började derför ”
ifrigt rabbla upp ett verb, men på ett mycket besyn-
nerligt och bakvändt sätt. Efter en liten stund hörde
jag någon gala sakta, och detta kom mig att se upp.
och der stod mr Bhaer och såg på mig och skrattade
tyst, under det han gaf tecken åt Tina att icke för-
råda honom.

"Så, sade han, då jag tystnade och stirrade på
honom som en gås, "ni tittar i smyg på mig, och jag
tittar i smyg på er, det är minsann inte illa! Men
nu skämtar jag ej, då jag frågar, om ni hafa lust
att lära tyska?"

«Ja, men ni är för upptagen, och jag är för dum
att lära någonting," sade jag tanklöst och röd som
en kräfta. ;

Prat! Vi skola skaffa oss tid, och se’n skall
det nog lyckas för oss att få reda på förståndet. Om
aftnarna skall jag mycket gerna gifa en liten lektion,
ty se ni mees Marsch, jag hafa denna skuld att

" betala," och han pekade på mitt arbete. "Ja," de

här goda damerna hafva sagt till hvarandra så här:
”han är en gammal enfaldig varelse, som ej skall märka
hvad vi göra, han skall icke observera, att hans strump-
hälar inte mera hafa några hål, och han skalltro, att
hans knappar växa upp på nytt, då de gå ur, samt
tro, att band göra sig sjelfva. Ahl! men jag hafa
ögon och jag ser mycket. Jag hafa ett hjerta, som
är tacksamt för detta. Seså — en liten lektion då
och då — ty i annat fall icke några flere goda troll-
arbeten för mig och de mina." Efter detta kunde
jag naturligtvis ingenting säga, och, som det dessutom
var ett särdeles gynnande tillfälle. så uppgjordes köpet,
och vi började. Jag tog fyra lektioner, och sedan
fastnade jag i ett grammatikaliskt träsk.

Professorn hade mycket tålamod med mig, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free