- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
187

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

187

henne hjertligt, men bad, att hon skulle slippa att
fara så långt bort från hemmet, deremot skulle hon
tycka mycket om att få vistas en liten tid vid hafs-
kusten, och sor. mormor icke kunde öfvertalas att
lemna småbarnen, tog Hanna Betty med sig till en
tyst och stilla badort, der hon kunde vistas mycket
ute i fria luften och der den friska hafsvinden kunde
blåsa litet färg på hennes bleka kinder.

Det var ej någon mycket besökt badort, men
äfven ibland de fåtaliga badgästerna der, sökte flickorna
få bekantskaper, emedan de föredrogo att endast lefva
för sig sjelfva. Betty var för blyg att njuta af sällskaps-
lifvet, och Hanna lefde så uteslutande för systern,
att hon icke brydde sig om någon annan. De voro
sålunda hvarandras allt i alla och kommo och gingo,
fullkomligt omedvetna om det intresse de väckte hos
alla, som sågo dem och med deltagande blickar gåfvo
akt på, huru den starka och den svaga systern stän-
digt voro tillsammans, som om de instinktlikt hade
känt, att en lång skilsmessa icke var långt borta.

De kände det, men likväl talade de ej derom;
ty det händer ofta, att just mellan oss och dem, som
stå oss närmast och äro oss kärast, råder det en för-
behållsamhet, som är svår att öfvervinna. Hanna
kände, som om ett täckelse hade - fallit mellan hennes
hjerta och Bettys, men då hon räckte ut handen
för att lyfta upp det, tycktes det vara någonting
heligt i denna tystnad, och hon afbidade tåligt, att
Betty skulle tala. Hon förundrade sig, men var
tillika tacksam, för det hennes föräldrar icke sågo
hvad hon såg, och under de stilla veckor, då skug-
gorna blefvo tydligare för henne, nämnde hon ingen-
ting derom för de hemmavarande, emedan hon trodde,
att det onda skulle tala för sig sjelft, då Betty kom
tillbaka, utan att vara bättre. Hvad hon i ännu
högre grad undrade på, var, om systern verkligen
gissade den hårda sanningen, och hvilka tankar, som
gingo genom hennes själ under de långa timmar, som
hon låg på den varma klippan med hufvudet i Hannas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free