- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
212

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

212 ja

"Ja," brukade hon säga, i det hon såg sig i
spegeln, "jag börjar bli gammal och ful, John finner
mig icke längre fängslande, derför öfverger han sin
viesnade hustru och går till sin vackra granne, som
ingenting har att göra. Nå, mina barn älska mig,
de bry sig ej om, i fall jag ser blek och mager ut,
och jag har inte tid att krusa mitt hår, de äro min
tröst, och någon gång skall väl John se, hvad jag
gladt har uppoffrat för deras skull — skall han inte
det, mina älsklingar?"

På denna patetiska vädjan brukade Daisy svara
med ett knorrande och Demi med ett kraxande, och
då upphörde Margret med sina klagovisor och dan-
sade i stället med sina små, hvilket för en lång stund
mildrade hennes ensamhet. Men plågan tilltog allt
efter som John fördjupade sig i politiken och ständigt
sprang öfver till Scott för att tillsammans med honom
afhandla några intressanta punkter, emedan han var
fullkomligt okunnig om, att Margret saknade honom,
Hon sade likväl icke ett ord, förrän mrs March en dag
fann henne badande i tårar och bad att få veta hvad
det var, ty Margrets nedslagna sinne hade ej undgått
henne.

"Jag skulle icke vilja tala om det för någon
annan än dig, mamma; men nu behöfver jag verk-
ligen råd, ty om John längre går på på det här sättet,
så kan jag lika gerna vara enka," svarade mrs Brooke,
i det hon torkade bort sina tårar med Daisys haklapp
och såg mycket förnärmad ut.

"På hvad sätt går han på, min vän?" frågade
modern ängsligt.

"Han är borta hela dagen, och om qvällen, då
jag vill träffa honom, går han ständigt bort till Scotts.
Det är inte rätt, att jag skall ha det tyngsta arbetet
och aldrig någon förströelse. Män äro så sjelfviska,
till och med de allra bästa at dem."

"Så äro qvinnorna ock. Du får inte klandra
honom, förrän du insett, hvari du sjelt har orätt.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free