Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZloA
täckte master Demi tidigt att, då han företog sig att
kämpa mot pappa, så vär det alltid han sjelf som
hade värst deraf, men lik engelsmannen respekterade
Demi mannen, som besegrade honom och älskade
fadern, hvars allvarliga "nej, nej" hade mera verkan
än alla moderns kärleksfulla. klappar. ;
Några dagar efter samtalet med modern, beslöt
Margret att försöka sällskapa med John en afton och
stälde derför förmaket i ordning, sade till om en god
aftonmåltid, klädde sig snyggt och lät barnen lägga sig
tidigt, på det ingenting skulle förhindra hennes ex.
periment. Men olyckligtvis var det ingenting, som
Demi så mycket afskydde som att lägga sig, och i
gqväll hade han beslutat att icke låta besegra sig.
Den stackars Margret sjöng, vaggade, berättade sagor
och försökte alla möjliga knep hon kunde hitta på,
som kunde framkalla sömn, men allt förgäfves — de
störa ögonen ville icke sluta sig och långt efter sedan
Daisy — lik en liten tjockhufvad godlynt varelse,
som hon var — hade somnat in, låg den elake Demi
och stirrade på ljuset med det mest nedslående vakna
utseende, man kan tänka sig.
"Vill Demi, som en snäll gosse, ligga stilla,
medan mamma ger pappa hans ter" frågade Margret,
Just som förstugudörren sakta stängdes och de väl-
kända stegen gingo på tå till matsalen.
"Ja" osså tel" sade Demi, som gjorde sig i
ordning att deltaga i festen.
"Nej; men jag skall gömma några små kakor
till frukost, om du nu somnar snällt. Vill du inte
det, min lille älskling?
"Jo!" och Demi lade ihop ögonen liksom för att fånga
sömnen och påskynda den efterlängtade morgondagen.
Margret drog fördel af detta gynsan ma ögonblick
och smög sig bort, sprang nedför trapporna för att
med leende ansigte helsa på sin man, och på hutvudet
hade hon den blåa hårklädseln, som utgjorde hans
synnerliga förtjusning. Han såg det genast och sade
med glad förvåning :
Alcott, 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
