Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
«Du får aldrig svara pappa så, och nu skall jag
bära upp dig, om du ej går sjelf." E
«Då bott! Ja inte tytta om pappa," och han fat-
tade tag i mammas kjortel för att söka skydd.
Men äfven denna tillflykt visade sig vara otill-
räcklig, ty han öfverlemnades åt fienden med ett:
syar mild emot honom, John", hvilket slog brottslin-
gen med förskräckelse, ty då mamma öfvergaf honom,
då stod domens dag för dörren. Beröfvad sin kaka,
bedragen på sina nöjen och bortburen af en stark
hand till den afskydda sängen, kunde den stackars
Demi icke återhålla sitt raseri, utan trotsade pappa
öppet och skrek och sparkade ursinnigt hela vägen
uppför trappan. I samma stund, som han blef lagd
i sängen vid den ena sidan, rullade han öfver till den
andra för att springa till dörren, men blef snöpligt
fångad och fasthållen i släpet på sin lilla toga och
åter nedlagd i sängen igen, och denna lifliga scen
utfördes så ofta, tills den unga mannens styrka allde-
les var förbi, då han i stället började skrika, så högt
han förmådde. Denna vokala öfning besegrade van-
ligen Margret, men John satt lika orörlig som en
påle hvilken vanligen tros vara döf. Inga smek-
ningar, intet socker, ingen vaggvisa, ingen saga —
till och med ljuset släcktes, och endast den röda lågan
från elden lifvade det "stora mörkret" som Demi
snarare betraktade med nyfikenhet än rädsla. Denna
nya tingens ordning misshagade honom, och han skrek
förfärligt efter mamma, just som hans vrede höll på
att lägga sig, och minnet af hans ömma trälinna åter-
kom för den fångne sjelfherskaren. Den sorgliga jäm-
mern, som följde på det lidelsefulla skrikandet, gick
Margret till hjertat, och hon sprang upp och sade bedjande:
«Låt mig stanna hos honom; han skall bli snäll
nu, John."
«Nej, min vän, jag har sagt till honom, att han
måste somna snart, som du bedt honom, och det skall
han ock, om jag än skall stanna här hela natten."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
