Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
genom att göra detta, än om du skref utmärkta böc-
ker eller finge se hela verlden; ty kärlek är den enda
sak vi kunna föra med oss, då vi gå bort och den
gör slutet så lätt."
«Jag vill försöka, Betty,” och ifrån den stunden
lade Hanna bort sin gamla ärelystnad och invigde sig
åt en ny och bättre, erkännande huru ringa alla andra
mål voro och kännande den välsignade trösten af tron
på en odödlig kärlek.
På detta sätt kommo och gingo vårdagarne, och
himlen blef klarare, jorden grönare, blommorna slogo
tidigt ut och voro så sköna, och fåglarne kommo i tid,
för att säga farväl till Betty, hvilken, lik ett trött,
men förtroendefullt barn, höll sig fast vid de händer
som hade ledt henne hela hennes lif. medan fader och
moder ömt ledsagade henne genom skuggornas dal och
öfverlemnade henne till Gud.
Sällan, undantagandes i böcker, uttala döende
minnesvärda ord, se syner eller gå bort med förklaradt
utseende, och de, som hafva sett många merniskor
skiljas hädan veta, att för de flesta af dem kommer
slutet lika naturligt och enkelt som sömnen. Som
Betty hade hoppats, "släcktes hennes lif lätt", och i
den mörke timmen före dagningen, utandades hon, på
det bröst der hon dragit sin första suck, lugnt sin
sista, men utan något farväl, blott med en kärleksfull
blick och en lätt suck.
Med tårar, böner och kärleksfulla händer gjorde
mor och syster henne färdig för den långa sömnen,
som plågan aldrig mera skulle störa — med tacksam-
ma ögon sågo de den sköna frid, som snart efter-
trädde detta rörande tålamod, hvilket så länge hade
sönderslitit deras hjertan, och med vördnadsfull glädje
kände de, att för deras älskling var döden en välgö-
rande engel — icke något fruktansvärdt spöke.
Då det blef morgon, var elden, för första gången
på flera månader, slocknad, Hannas plats tom, och
rummet mycket stilla. Men en fågel sjöng gladt
på en knoppande gren strax bredvid, snödropparne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
