- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
256

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

256

derpå. Han var led vid sig sjelf, förvånad öfver sin
egen obeständighet och kände en besynnerlig bland-
ning af bedraget hopp och lättnad vid tanken på, att
han så snart hade kunnat hemta sig efter ett så för-
färligt slag. Med största omsorg blåste han på askan
af sin slocknade kärlek, men den ville inte flamma
upp i lågor; det blef blott en behaglig glöd, som
värmde och gjorde honom godt, utan att försätta honom
i feber, och motvilligt blef han tvungen att erkänna,
att hans pojkaktiga passion långsamt höll på att
öfvergå till en mera lugn känsla, som ännu var mycket
öm, litet bedröfvad och harmfull, men äfven detta
skulle nog gå öfver med tiden och endast qvarlemna
en broderlig tillgifvenhet, som skulle förblifva oförän-
drad mtill lifvets slut.

Just som ordet "broderlig’" under en af dessa
drömmerier for genom hans sinne, smålog han och
såg på Mozarts porträtt, som var framför honom.

«Ja, han var en stor man, och då han inte kunde
få den ena systern, så tog han den andra och blef
lycklig."

Laurie yttrade icke dessa ord, men han tänkte
dem, och i nästa ögonblick kysste han den lilla gamla
ringen och sade till sig sjelf:

«Nej, det vill jag icke! Jag har icke glömt och
kan aldrig göra det. Jag vill försöka en gång till,
och om jag då misslyckas, nåväl då —"

Han fullbordade icke meningen, utan tog papper
och penna och skref till Hanna och sade henne, att
han icks kunde företaga sig någonting så länge det
fanns minsta hopp om att hon ändrade sitt beslut.
Kunde hon inte — ville hon inte låta honom komma
hem och bli lycklig? Under det han väntade på
svar, gjorde han ingenting — men han väntade så
ifrigt, att han fick feber af otålighet. Slutligen kom
svaret och stadgade hans beslut i ett afseende på
det allra kraftigaste, ty Hanna förklarade på det be-
stämdaste, att hon hvarken kunde eller ville. Hen-
nes hjerta var så helt och hållet upptaget af Betty,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free