Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
Var det blott nedstämdhet, medlidande med sig
sjelf eller att hon kände sig ensam? Eller var det
uppvaknandet af den känsla, som hade förbidat sin
tid lika tåligt, som den, hvilken ingifvit henne denna
känsla? Hvem kan säga detta?
Tjugonde kapitlet.
Öfverraskningar.
I skymningen var Hanna ensam och låg på den
gamla soffan, såg på elden och tänkte. Att på detta
sätt tillbringa skymningen utgjorde hennes största
nöje; ingen störde henne, och hon brukade ligga der
med Bettys lilla röda kudde under hufvudet, göra
upp planer till sina berättelser, drömma drömmar eller
tänka kärleksfulla tankar om den systern, som aldrig
tycktes vara frånvarande. Hon såg trött, allvarsam
och nästan sorgsen ut, ty i morgon var det hennes
födelsedag, och hon tänkte på huru fort åren gingo,
huru gammal hon blef, och huru litet hon hade ut-
rättat. Nästan tjugofem och ingenting att visa fram
på en så lång tid! — Men Hanna misstog sig häruti;
ty det fanns mycket, som hon kunde visa fram, och
småningom insåg hon detta och var tacksam derför.
En gammal flicka — det blir min bestämmelse.
En litterär gammal mö, med en penna till man, fa-
miljen bestående af berättelser, som utgöra barnen,
och tjugo år härefter en smula rykte kanske; men
då blir det med mig, som med den stackars Johnson,
jag är gammal och kan icke njuta af ryktbarheten,
jag är ensam och kan icke dela den med någon, jag
är oberoende och behöfver det icke. Men jag be-
höfver icke bli hvarken ett surmulet helgon eller en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
