- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
280

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

280

men blott ihåg edra goda tanter, som icke endast
hafva bannat och lekt med er, utan äfven vårdat och
kelat med er — alltför ofta utan minsta tacksamhet
— de svårigheter, ur hvilka de hjelpt er, de pennin-
gar, de gifvit er utaf sina små tillgångar, de många
stygn, som deras gamla tåliga fingrar sytt åt er, alla
de steg, som deras gamla fötter gerna trampat för
er skull, derför böra ni visa de kära gamla damerna
de små uppmärksamheter, som qvinnor tycka om att
få, så länge de lefva. Sådana drag se flickorna med
sina strålande ögon genast, och just för deras skull
skola de tycka desto bättre om er; och om döden —
han är nästan den enda makt, som kan skilja mor
och son — skulle beröfva er er moder, kan ni vara
säker om att erhålla ett ömt välkommen och en mo-
derlig omvårdnad utaf tant Priscilla, som bevarat den
varmaste vrån af sitt ensamma gamla hjerta för «den
bäste nevön i hela verlden"”;

Hanna måste ha somnat (hvilket jag fruktar
äfven läsaren gjort under denna lilla predikan), ty
plötsligt tycktes Lauries ande stå framför henne. En
verklig lefvande ande med kött och blod lutade sig
öfver henne just med samma utseende han brukade
hafva, då han var mycket rörd, men icke ville visa
det. Men lik Jenny i balladen —

«Kunde hon icke tänka, att det var han",
utan låg och stirrade upp på honom under en häpen
tystnad, tills han böjde sig ned och kysste henne.
Då kände hon igen honom, flög upp och utropade
jublande:
«0, min Laurie! O, min Lauriel’"’
«Kära Hanna, du är då glad öfver att se mig?"

«(tlad? min välsignade gosse, ord kunna icke
uttrycka min glädje! Men hvar är Amy?"

«Mamma fick fatt i henne nere hos Margrets.
Vi gingo in till henne i förbifarten, och se’n var det
icke möjligt att få min hustru ur deras klor."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free