Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
’"Osanning numro ett; Amy gjorde det för att
behaga . dig. Men fortsätt och var så god och tala
sanning, om ni kan göra det, sir."
Nu börjar hon vända på saken, är det inte lu-
stigt att höra henne?" sade Laurie till elden, och
elden lågade och sprakade, som om den fullkomligt"
hållit med härom. "Nå det kan ju vara det samma,
som du vet, hon och jag blefvo ett. För en månad
sedan eller så omkring, tänkte vi följa med Carrols
hem, men de ändrade plötsligt resplan och bestämde
sig för att tillbringa ännu en vinter i Paris. Men
farfar ville komma hem, och som :han rest till Europa
för min skull, kunde jag icke låta honom fara tillbaka
ensam, inte heller kunde jag lemna Amy qvar, och
mrs OCarrols hade fått dumma idéer i hufvudet på sig
om "förkläden" och sådant der nonsens och ville icke
tillåta Amy följa med oss, och derför gjorde jag slut
på svårigheten genom att säga: "Låtom oss gifta oss,
och sedan kunna vi göra som vi behaga."
Och ni gifte er naturligtvis, ty du ställer alltid
saken så, att du får det som du vill."
«Icke alltid," svarade Laurie, och någonting i hans
röst .kom : Hanna att hastigt säga:
"Huru lyckades ni få tants samtycke?"
"Det var svårt nog; men oss emellan kan jag
säga, att vi öfvertalade henne, ty vi hade en massa
goda skäl på vår sida. Det var icke tid med att
skrifva och begära tillstånd, som icke: heller behöfdes,
då ni alla tyckte om det och genast skulle ha sam-
tyckt dertill — derför var det endast att "fatta tiden
i vingen” som min hustru säger."
«Jo, jo, vi äro stolta öfver dessa två ord och tycka
om att få uttala dem," sade Hanna afbrytande, i det
hon nu i sin tur stälde sitt tal till elden, under det
hon med förtjusning gaf akt på den strålande glädje,
som nu glänste i dessa ögon, som hade varit så dystra
och sorgsna, då hon sist såg dem.
«En smula, kanske; men så är hon också en
sådan liten fängslande qvinna, att jag inte kan låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
