Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
«Den käre, gamle professorn, han kunde icke med
större omsorg gjort sig fin, om han hade tänkt sig
åstad att fria!" sade Hanna till sig sjelf, och härvid
uppstod en plötslig tanke, född af hennes ord, som
kom henne att rodna så förskräckligt, att hon med
flit släppte nystanet och gick efter det för att dölja
sitt ansigte.
Men hennes manöver lyckades icke så väl, som
hon väntade, ty fastän just i farten att tända eld på
en begrafningspåle, släppte professorn, bildlikt taladt,
gin fackla och gjorde en dykning efter det lilla blåa
nystanet. Naturligtvis slogo de häftigt ihop sina huf-
vuden, sågo stjernor, och begge sprungo upp rodnande
och skrattande utan nystanet och återtogo sina plat-
ser, önskande att de aldrig hade lemnat dem.
Ingen visste hvart qvällen tog vägen, ty Elsa
hade behändigt och i god tid smugglat undan barnen,
hvilka nickade, som två rödkindade dockor, och mr
Laurence gick hem för att hvila. De andra sutto
omkring elden och språkade utan att på minsta sätt
bry sig om tidens flykt, förrän Margret, hvars mo-
derliga hjerta hastigt fick den starkaste öfvertygelse
om, att Daisy fallit ur sängen och Demy tändt eld
på sin nattdrägt, under studerandet af svafvelstickor-
nas konstruktion, hvilket kom Margret att resa sig
och gå.
«Vi måste höra sjungas på vårt gamla goda sätt,
ty nu äro vi återigen samlade allesammans", sade
Hanna, som kände att en präktig sång skulle bli ett
säkert och angenämt aflopp för hennes själs jublande
känslor.
Alla voro icke der, men ingen ansåg orden tank-
lösa eller osanna, ty Betty tycktes ännu vara ibland
dem — en fridfull osynlig närvaro, men som var dem
kärare än någonsin, emedan döden icke förmått bryta
det husliga förbund, som kärleken gjort oupplösligt.
Den lilla stolen stod på sin gamla plats, den väl ord-
nade sykorgen, hvari lågo arbeten, som blifvit ofull-
bordade, då nålen blef för tung, stod på sin vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>