- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
318

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

318

sammanstötningar utaf paraplyer öfver hufvudet. Men
den företeelsen, att ett något illa medfaret, blått
paraply ständigt förblef öfver hennes obeskyddade
hatt, fäste slutligen hennes uppmärksamhet, och då
hon såg upp, såg hon mr Bhaer se ned.

«Jag tyckte mig känna den själsstarka damen,
som så modigt gick förbi de många hästhufvudena
och gick så fort i den djupa smutsen. Hvad gör ni
här nedåt, min vän?"

«Jag är ute och handlar."

Mr Bhaer smålog, då han kastade ögonen på
insaltningsmagasinet på ena sidan och läder- och
skinnmagasinet på den andra, men sade blott helt
artigt:

«Ni icke hafa något paraply. Får jag, lof att
följa med er och bära edra paket?"

«Ja, jag tackar.”
| Hannas kinder voro lika röda som hennes band,

och hon undrade hvad han tänkte om henne; men
hon brydde sig icke om att tänka vidare derpå, ty
i nästa ögonblick fann hon sig vandrande arm i arm
med professorn, kännande som om solen hastigt kom-
mit fram och lyst med en sådan ovanlig glans, att
verlden åter med ens blef som hon skulle vara och
att den dagen en fullkomligt lycklig qvinna traskade
i vätan.

«Vi trodde, att ni hade rest," sade Hanna plöts-
ligt, ty hon visste, att han såg på henne — hennes
hatt var icke stor nog för att dölja hennes ansigte,
och hon fruktade, att han skulle finna den glädje.
hon förrådde, opassande för en flicka.

«Trodde ni, att jag skulle resa, utan att säga
farväl till dem, som hafa varit så himmelskt goda
emot mig?" frågade han så förebrående, att hon kände,
som om hon hade förolämpat honom med sitt ytt-
rande och svarade derför hjertligt:

«Nej, Jag trodde det icke. Jag visste, att ni
var upptagen af edra egna affärer, men vi saknade
er mycket — isynnerhet pappa och mamma."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free