Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
har väntat för att blifva öfvertygad, att jag var någon-
ting mera för er, än en blott vän. AÅArjag det?
Finns det någon liten plats i ert hjerta för gamle
Fritz?" tillade han i ett andedrag.
"O, ja," sade Hanna, och hon var fullkomligt
nöjd, ty hon knäppte sina händer om hans arm och
såg på honom med ett uttryck, som tydligt visade,
huru lycklig hon skulle bli att få vandra hela lifvet
igenom bredvid honom, äfven om hon icke hade något
bättre skydd, än det gamla paraplyet, blott han bar det.
Det var verkligen att fria under svåra omstän-
digheter, ty äfven, om han hade önskat att falla på
knä, skulle han icke kunnat gjort det, för smutsens
skull, icke heller kunde han annat än bildlikt bjuda
Hanna sin hand, ty begge voro fulla, och ännu myc-
ket mindre kunde han midt på öppna gatan tillåta
sig några ömhetsbetygelser, faslän han kände sig
mycket frestad dertill; det enda sätt alltså, hvarpå
han kunde uttrycka sin förtjusning, var att se på
henne med ett uttryck, som kom hans ansigte att
stråla till en sådan grad, att det verkligen tycktes
bli små regnbågar i dropparne, som glänste på hans
skägg. Om han icke hade älskat Hanna särdeles
högt, tror jag icke, han skulle kunnat bli kär i henne
vid detta tillfälle, ty hon såg långt ifrån intagande
ut med sina kjolar i ett beklagansvärdt tillstånd, kän-
gorna nedsmutsade upp till fotleden och hatten allde-
les förstörd. Men lyckligtvis ansåg mr Bhaer henne
för den skönaste gqvinna i hela verlden, och hon fann
honom mera Jupiterslik än någonsin, fastän hans hatt-
brätte var alldeles slokigt af de små bäckar, som
runno ned på hans axlar (ty han höll paraplyet helt
och hållet öfver Hanna) och hvart enda finger på
hans handskar behöfde lagas.
Alla förbigående ansågo dem troligtvis för ett
par oskadliga dårar, ty de glömde helt och hållet af
att ropa an någon omnmibus, utan fortsatte helt mak-
ligt att gå framåt, fullkomligt förgätande det till-
tagande mörkret och dimman. De brydde sig icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>