- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
344

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

344

det bästa, jag någonsin gjort, och det tror jag äfven
sjelf och tänker låta utföra den i marmor, så att,
hvad än må inträffa, jag åtminstone måtte kunna be-
hålla bilden af min lilla engel."

Medan Amy talade, föll en tår ned på det gula
håret på det sofvande barnet i hennes famn; ty hen-
nes enda, innerligt älskade dotter var en liten klen
varelse, och fruktan att förlora henne, utgjorde skug-
gan 1 Amys solsken. Detta kors gjorde mycket för
både far och mor, ty att ega en gemensam kärlek
och sorg, förenar på det innerligaste. Amys karak-
ter blef mildare, djupare och kärleksfullare; Laurie
blef allvarligare, starkare och bestämdare, och begge
lärde sig, att skönhet, ungdom, rikedom, ja till och
med kärleken, kunna icke fritaga de lyckligaste från
bekymmer och smärta, ty

»I hvarje lif det måste falla regn
Och några dagar blifva mörka, sorgsna och dystra.»

"Hon blir nog bättre, derom är jag säker, älskade
Amy; och du skall icke misströsta, utan hoppas och
vara lycklig," sade mrs March, just som den öm-
sinta Daisy böjde sig ned från hennes knä för att
lägga sin rosiga kind mot sin lilla kusins bleka
ansigte.

«Jag borde aldrig sörja, som har dig, lilla mamma,
som muntrar upp mig, och Laurie, som tager mer än
hälften af alla bördor," sade Amy hjertligt. "Han
låter mig aldrig se sin ängslan, utan är så mild och
öfverseende med mig, så hängifven lilla Betty och är
alltid en sådan tröst och stöd för mig, att jag aldrig
nog kan älska konom. Derför kan jag, trots mitt
enda kors, säga med Margret: Gud ske lof, att jag
är en lycklig qvinna!"

«Jag behöfver icke upprepa ert yttrande, systrar,
ty alla menniskor kunna se, att jag är långt lyck-
ligare än jag förtjenar," inföll Hanna, i det hon först
såg på sin gode man och sedan på sina knubbiga
barn, som tumlade om i gräset bredvid henne. "Fritz

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free