Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visa sig vid hennes sida. Framtiden tycktes rulla upp
en rad skimrande bilder för hans ögon, hans själ, som
törstade efter ära och kärlek drack sig mätt i
högtflygande fantasier, som nu syntes bli verklighet, medan
det förflutna livet sjönk i graven.
Mer än trettio år hade gått, sedan Horstmann hade
haft sina första drömmar om en stor framtid, vilka
hade bestämt hans levnadsbana vid det outplånliga
intryck den hade gjort på honom.
Lokomotivets genomträngande visslande, det dova
ljudet från den framrusande järnkolossen, som rullar
fram över en darrande jord och ett ögonblick därefter
försvinner i en skymt, dessa intryck, för vilka
människan står oberörd, hade gjort en sådan inverkan på
den fjortonårige pojken, då han vid sin faders sida
första gången såg järnvägståget rulla fram på den
nybyggda banan, att han från detta ögonblick icke
hyste någon annan tanke än den att själv en gång i
tiden få bestiga ett sådant järndjur och styra det
efter sin vilja. Det var, som om skaparens mäktiga
hand hade gripit honom och visat honom den väg, han
skulle slå in på.
Från byn Luringens ensliga, avlägset belägna
höjder hade fadern gått till Elberfeld för att köpa
verktyg. Han var smed, vida känd ibland bönderna som en
man, vars händer svängde hammaren kraftigare än
någon annan på många mils omkrets. Hans son såg
ut att bli lika stark, ja kanske ännu starkare än
fadern. Samma kantiga, kanske ännu mera huvudform,
samma breda bröst och korta, kraftiga ben och
därtill ett par armar, som redan förstodo sig på att
hantera de tunga järnbitarna. I ansiktsdragen återfann
man också det barska trotset, som hade givit den
våldsamt häftigt uppbrusande fadern rykte om sig att
vara en farlig man, när han blev vred; samma drag
kunde man också märka hos sonen.
Om det var järnvägen, varthän den gick och
varifrån den kom hade pojken genast frågat; men den
gamle, som icke var ett dugg klokare, hade givit
honom det mycket litet tillfredsställande svaret: "håll
munnen!" Då han efter att ha gjort sina inköp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
