Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle hämta sonen i det lilla värdshuset, där han hade
lämnat honom, fann han icke pojken, ty denne hade
smugit sig tillbaka till den plats, där järnvägen
korsade landsvägen, hade följt skenorna till
stationshuset, och där hade han sett tåget. Här greps han av en
oemotståndlig lust att åka med, han klättrade i
mörkret upp i en godsvagn och åkte nästa margon många
mil österut. En konduktör upptäckte honom; halvt
medvetslös och mycket styv i benen av den hopkrupna
ställningen, blev han framdragen och hemskickad.
Fadern pryglade honom nästan fördärvad. Men det såg
ut, som om pojken på denna nattliga färd hade vuxit
upp till en man; han sviktade icke under smedens
hårda hand, men tog stillatigande sitt straff, medan
det trötta, förvridna ansiktet glödde.
Mot hans vandringslust och hans längtan efter att
komma i lag med det stora, svarta lokomotivet fanns
intet verksamt medel. När fadern efter arbetet gick
till byn, berättade han för sin moder om vissa
upplevelser på järnvägen, beskrev för henne vagnens
dunkande ljud, skildrade, huru träd, mark, ängar och hus
flögo förbi honom, tills lokomotivets gråvita rök
höljde in honom, så att han bara kunde höra de rullande
hjulens dån utefter rälsen. Hans sista ord voro
alltid: "och detta är, vad jag vill bli, jag vill bygga
järnvägar." Modern frågade honom, huru han skulle
bära sig åt därmed; han började tänka sig för och
svarade då långsamt och sökande: Huru det skall göras, det
vet jag inte, men det vet jag, att jag nog skall få det
gjort."
Men han måste länge öva sig i tålamod. Dag ut och
dag in stodo fader och son med svärtade ansikten vid
städet i den halvmörka smedjan, som om sommaren
fick sitt ljus genom den öppna dörren och om vintern
från den glödande ässjan, som flammade upp under
blåsbälgen. De växlade ej många ord med varandra,
blott då och då gav den gamle en och annan
befallning med en stämma, som överröstade de väldiga
hammarslagen. Då hamrade han vilt på järnen, som om
han måste låta sin harm gå ut över något, ty med
sonen gick om möjligt ännu sämre än med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
