Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
— Hon var förtvivlad över att hon måste uppge
sin roll och menade, att det var en ren elakhet av
den gamla svärmodern att lägga sig ned och dö
just i de dagarna. Och då hon hörde, vem som skulle
bli hennes efterträdare, kände hennes raseri inga
gränser.
— Det tror jag säkert. Och det gläder mig
dubbelt, att jag förargar henne.
Fru Oswald, öldrottningen, som hon kallades, hade
aldrig kunnat tåla Anna, i vilken hon kanske anade
en framtida rival, och den unga damen kvitterade
hennes ovilja dubbelt, både därför att öldrottningen
var så högmodig och kanske ännu mera därför att
Bert icke var helt fri från en viss beundran för den
vackra, trettioåriga damen.
Anna och Bert hade tänt sig en cigarett. De sutto
bredvid varandra på en soffa, men fastän samtalet
rörde sig om obetydligheter, var den unga flickan
både ängslig och beklämd, ty hon märkte tydligt, att
vännen hade något allvarligt att meddela henne.
Flera gånger avstannade samtalet, hon blåste ett par
ringar och stack fingrarna igenom dem med ett
nervöst skratt. Bert suckade. Han satt och funderade
på en inledning till det budskap, han hade påtagit
sig att framföra till henne, och som gjorde honom
både sorgsen och glad. Dessutom såg Anna i afton
så förtjusande ut i den gamla, gröna klädningen,
som stramt följde alla den sköna figurens linjer.
Äter suckade han, medan han blåste blåa rökringar
upp mot taket. Anna märkte, att han var ledsen och
försökte hjälpa honom i gång.
— Vad ville egentligen herr Horstmann här i går?
— Han ville föreställas för dig, ljöd det från Bert
i dämpad ton, och så tillade han med ett leende:
— Jag tror, att han har ett gott öga till dig.
Anna ryckte på axlarna.
— Det har jag själv märkt, han såg ut, som om
lian ville sluka mig med ögonen!
— Vad tycker du om honom?
— Du milde himmel! Om honom kan väl blott
råda en enda mening. Han är parveny av renaste
vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
