- Project Runeberg -  Vansinnig eller icke? /
43

(1928) [MARC] Author: Wilhelm Hegeler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

43

— Jag är nu icke något arbetsbi! Giv mig en
miljon, så skall du få se, huru nobelt jag skall kunna
förstöra den! Men förtjäna den? — Varmed?

— Du kan ju måla!

— Med min lilla talang!

Han satte sig vid hennes sida. Hon såg ömt på
honom:

— Bert! Försök! Vi skola bli så lyckliga
tillsammans. Jag skall vara så sparsam och arbetsam.
Vi skola slå oss fram med nästan ingenting! Och
dessutom kunna vi också göra litet skuld. Det är
icke så farligt. Du kunde ju få beställningar i
massvis. Jag skall nog få gamla, rika nöt till att låta
sig målas av dig. Du blir professor — Åh, du skall
få se, att det skall bli storartat — Var modig, Bert,
så pröva vi livet tillsammans!

— Jag kan och vill icke göra dig olycklig!

Hon var nära att skrika till högt i sin sorg, medan
hon dolde ansiktet i händerna:

— Åh, vad du i alla fall är feg!

Han vandrade oroligt fram och tillbaka i rummet,
i det han med osäker hand strök sin mustasch.

— Du är icke förståndig, Anna! Du har icke den
minsta anledning till att fara ut så mot mig, därför
att jag i detta ögonblick bringar ett offer, som
kanske är lika stort som ditt!

Här slog han sig för bröstet. Hon skrattade
honom rätt i ansiktet.

— Ja, ja, du är visst mycket ädel!

— Du skulle tänka på vad jag har sagt. Jag
står i varje fall, där jag alltid har stått.

— Du har ju också sagt, att du älskade mig,
ropade hon.

— Och att jag aldrig ville gifta mig med dig!

Då Anna hörde dessa ord, kände hon det, som om

hon ville kasta alla pinsamma tankar från sig.

— Gott! Säg till honom att han kan komma. Jag
vill nog ha honom. Men det vill jag säga dig, att
denna stund skall du komma att minnas.

Bert nickade. Han var ohygglig till mods av all
denna högtidlighet, men dock glad över att han
omsider fått henne så långt. En lång stund satt han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vansinn/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free